Små steg fram

Hoppet är åter tänt, det känns faktiskt som att vi ska dra hem det här. Upp tidigt imorse och ut och jobba hela dagen. Sakta men säkert börjar saker falla på plats. Allt känns mycket bättre nu när stenen har börjat rulla. Det farliga just nu är att släppa på garden, korta eldstrider här och där och sen så nåra bilbomber om dagen gör så man håller skärpan. Det läskiga är att minst några gånger per dag smäller det bilbomber. Och varje dag är det nån som har otur, åker man bil sitter man hel spänd under dom korta sträckorna, för man vet aldrig var dom slår till.
Under en intervjuv utbryter skottlossning med följande granat beskjutning, vi satt säkert inomhus men 50 meter längre ner på gatan var det en stackars man som stod och sålde falafel som inte hade tur. Dom svarta rosorna efter granaterna tecknades upp över hekla gatan, mannen dog på engång. Först sa dom att det var amerikanarna som sköt, men efter en stund så förstod jag att det var en irakisk grupp som hade börjat med denna nya vidriga krigsföring. Dom sköt alltså in i civila bostadsområden som domineras av en viss etnisk minoritet. Denna nya typ av etnisk rensning är bara en av faktorerna i den nya våldsspiralen.