När jag var nere i Thailand förra året hamnade jag mitt i tsunamin, jag började jobba på engång. Nån dag efteråt är jag på sjukhuset i Phuket, i akutrummet träffar jag Carl 10 år. Han hade varit i Thailand med sin mamma, lillsyster och storebor. Alla hade kommit ifrån varandra, och nu satt Calle någonstans i Thailand på ett sjukhus ensam. Jag frågade honom om jag kunde hjälpa till på nått sätt, om han hade pratat med någon där hemma tex? Nej det hade han inte, efter lite letande fick jag fram hans pappas mobil nummer hemma i Sverige. Jag ringde och en man i andra ändan svarade, jag presenterade mig och sa att jag hade någon här som ville prata med honom. Då brast det både för mig och för honom. Calle därimot han bet ihop, hans mamma och lillasyster var döda men när han fick reda på av sin pappa att sin storebror överlevt då brast det även för honom.När jag sen kom hem till Sverige så ringde jag upp Calles pappa, han var glad av att höra ifrån mig och frågade om jag ville hälsa på. Jag blev jätte glad och sa att jag skulle återkomma. Vad tar man med sig till en 10 årig grabb som precis har förlorat sin mamma och sin lillasyster? Jag tänkte att det vore kul att kanske hitta på något med hela familjen. När jag var liten älskade jag att gå på Vasa museet, så jag ringde upp intendenten och förklarade läget. Han tyckte det var en jätte bra ide och ordnade så jag kunde komma dit med dom på en special visning. När jag sen berättade det för en vän så rynkade han på näsan och sa -Hörru är det en så smart ide, Vasa skönk ju och det dog ju ett antal männsikor där, tänk om grabben får falshbacks och bryter ihop? Efter som jag inte har barn och inte så många i vännkretsen så lyssnade jag på honom. Så här fortsatte det i några veckor, jag kom inte på något som var tillräckligt för att visa min sorg över att han hade förlorat sina nära. Tillslut skämdes jag över att jag inte hört av mig på ett tag eller kommit på något att ta med mig så jag åkte aldrig ut. Men han kommer alltid att finnas med mig. Ibland så tänker jag på honom och undar hur han mår och hoppas att han slipper växa upp för snabbt och att han trots allt har en underbar barndom.
4 kommentarer:
Hej! Kul att ha hittat din blogg bland alla okända. Va spännande att bo i Singapore och va kul att det verkar gå så bra för dig. Gillar dina bilder. Själv pluggar jag fortfarande men det är kul. Ha det bra. /Emma, från Enskede
Jag tycker absolut att du ska ta kontakt med familjen! Det viktigaste är inte vad man gör, aktiverar sig med. Det viktigaste är att man visar att man bryr sig. Att man finns där.
Hej Emma!!! Vad kul att du hittade hit!jo jag trivs jätte bra här nere. Ska snart ut och resa igen så det blir skönt. Vad pluggar du?? Kram
Sandra: Tack
El mango: Tack du har helt rätt, det är mest att jag kanske har lite stora krav på mig själv. Men det kommer en fortsättning det lovar jag!
Hej igen! Jag pluggar journalistik på JMK. Nu har vi radiokurs. Kul! Så vi kanske kan samarbeta nån gång i framtiden. Var ska du ta vägen nu då? Ha det bra. Kram
Skicka en kommentar