Fronten

I förrgår var vi på fronten, striderna rasade som värst uppe i norra delen av Gaza när vi var där. Motståndet mot israelerna var välorganiserat och mycket. Mitt i alltihop springer barnen och leker med livet som om allt inte var på riktigt. Leken gick ut på att korsa en gata som israeliska stridsvagnar beskjuter, dom står först och kikar runt hörnet och när elden upphör springer dom för livet till andra sidan. Vi åker vidare till en annan front en liten bit bort, attack helikoptrarna surrar i luften bulldozrarna går fram och tillbaks och river upp allt i sin väg. Dom hotfulla fruktträden faller offer för maskinens skopor. Både jag och min reporter fick en dålig magkänsla när vi stod uppe på ett tag för att få en överblick. Från taket kan vi se milismän smyga runt växthusen med raketgevär, och efter nån sekund smäller det och det börjar ringa i mina öron. Inget hände med bulldozern som fick en direkt träff av raketgeväret. När vi är klara med vårat jobb drar vi snabbt därifrån och 10 min etfer vi åkt får vi höra att israelerna har gått in med appache helikoptrar och sprängt allt i bitar. Vi tar oss upp till sjukhuset där döda och skadade kommer in i skytteltrafik. Kropparna är så sönderbrända av raketattacken så det kommer knappt en droppa blod från dom sönder trasade kropparna. Jag fick en klump i magen, bårhuset började fyllas til bredden men kropparna fortsatte att rulla in. Jag kände mig klar, jag ville inte vara kvar. Varför ska jag var där för att vältra mig i deras sorg? Vi åker hem. På natten ligger jag och lyssnar till helikoptrarna som surrar i natten. Det är som när man ligger i sommarstugan och lyssnar på en mygga som man väntar på ska gå till attack.