ID

Dom flesta har väl en identitetskris nångång i livet, jag hade min när jag var i tonåren. Men att resa mycket gör så att linjerna var man hör hemma suddas ut. Jag började tänka på det här när jag var i Irak nu. Jag är adopterad från Colombia kom till Sverige när jag var några månader gammal. Att tillägga är att det här endast handlar om var jag hör hemma. Ingen kan på en gissning säga var jag kommer ifrån. Dom flesta brukar gissa på mellanöstern men igår fick jag höra Italien också. I Sverige har i princip aldrig någon ifrågasatt vad jag är. I Sverige är jag svensk, men utomlands är jag helt plötsligt nån konstig blandning. I Irak blev jag tillslut väldigt trött på att alla tog för givet att jag var arab. Jag blev inte direkt illa behandlad pga av det. Men jag hamnade utanför flera gånger pga att dom trodde jag var tolk eller att jag inte pratade engelska etc. Det är frukatnsvärt förnedrande när några står och diskuterar om en själv som att jag inte var där. Det är först när man börjar resa som man upptäcker att det faktiskt gör en stor skillnad att det står BORN IN COLOMBIA i mitt pass. Colombianer har ett dåligt rykta världen över, ALLA förknippar Colombia med knark. När jag lämnar Sverige är jag inte längre svensk med Colombianskt ursprung utan en Colombian med ett svenskt medborgarskap eller som jag fick höra för ett tag sen en strand hund. När jag var liten förstod jag aldrig vad en världsmedborgare var för nått. Det lät ju skit bra tycket jag. Att vara medborgare i hela världen, sånt ska jag ha när jag blir stor, tännkte jag. Jag har aldrig gillat ordet världsmedborgare, känns pretto och töntigt. -Jag är så berest och hör hemma överallt...jada jada jada. Men vad fan ska jag säga att jag är? Men för det mesta har jag faktiskt bara nytta av mitt utseende och mitt pass så det ordnar sig nog.