Snurrigt

Jag vet precis vad som händer med mig just nu. Ena dagen upp andra dagen snurrar huvudet och alla tankar och idéer vet inte vart dom ska ta vägen. Jag har så mycket energi som jag inte vet vart jag ska låta den ta vägen. Som sagt det händer saker i blogg periferin men det är också en tomhet efter Afghanistan. Det är svårt att hoppa mellan kontraster. Från ordentligt slit 24/7 i -20° där människor dör pga att dom bor i tält i kylan till +30° frukost på sin terass och öl i solnedgången. Det är klart man blir lite knäpp av det, annat vore väl konstigt? Hemma i Stockholm finns det alltid folk att prata med och visst finns det här också men visst känns det ensamt ibland. Det här är definitivt en av baksidorna med det här jobbet som vi sällan pratar om. Det här var ingen resa där folk dog framför en, inga överfyllda sjukhus, ingen som sköt på en eller liknande. Tvärtom så fanns ju en glädje på gatan som jag blev väldigt förvånad över. Men kontrasterna är ändå jobbiga. För flera år sedan fattade jag inte Pieters bilder, han ger en bit av sig själv i sina bilder. Skulle det var bildjournalistik? Fuck that säger jag, det är bara du som definierar vad du håller på med. Sen kommer det alltid folk ha synpunkter på det. Jag försöker ge en bit av mig själv i mina bilder, att ligga på gränsen hela tiden. Nu säger jag inte att jag lyckas men jag försöker iaf! Ska man beröra med sina bilder som jag vill göra, så måste det tillkomma nått extra. Inte bara en bra bild, det ska kännas när man tittar på den. Inte som när jag tittar på Paulo Pellegrinis bilder som är vackra, men det stannar där för min del. Men det är det här som också är det jobbiga att ge en del av sig själv i bilden. Speciellt när man fortfarande experimenterar och försöker hitta fram.