Sakta sakta

Det har gått trögt dom senaste dagarna, allting är som sirap och vi nådde väl kulmen idag när vi skulle ansöka om ett tillstånd. Först skulle vi ta med oss ett papper från vår tidning till pressofficern som sen skrev ut ett nytt papper för att ge till en annan desk som sen skrev ut ett nytt papper som skulle ges till en polischef som sen skulle skriva ut ett och skriva under och ges till en annan polischef på en annan plats och detta pappret ska vi sen ge till ett befäl som ska lyfta luren och säga att vi är godkända för att besöka område X. Kafka släng dig i väggen! Här är det så att vart man än ska in så blir man genomsökt, kroppsvisiterad, som det heter. En sak som inte är så snygg när man står i dom här säkerhetskontrollerna är att bli kittlig, vilket jag är från grunden, och häromdagen när vi skulle in på ett väl bevakat ställe, kved jag till. Vakten kollade konstigt på mig och vår fixare frågade vad som hände. Jag insåg då hur svårt det är att beskriva kittling för någon som inte är det. Han fattade nada och tyckte jag var väääääldigt märklig när jag beskrev det som att när någon klämmer till i sidan på mig så börjar jag skratta. Hur sjukt låter inte det egentligen? En ovana som jag måste träna bort. Tänk er själva, mitt ute i ingenstans massa vapen är riktade mot dig och när en stor allvarlig skäggig man börjar ta på dig så börjar du kvida och fnissa... Inte ok! Eller som Lisa skulle sagt Major un cool!