Två dagar kvar

Nästan allt sitter nu, men vi jobbar in i det sista med dom sista pusselbitarna. Härom dagen var vi hemma hos en familj och gjorde en intervju och tog lite bilder. Farfar i familjen hade jobbat varje dag i hela sitt liv och var urfattig, han berättade att efter hans fru dog så har han inte haft en hel lycklig dag i sitt liv. Så till er som sitter där hemma och klagar på skit saker, ryck upp er och njut av livet istället! Ta vara på livet, det kommer alltid vara orättvist, så ingen idee att snegla på grannen och tänka på hur bra dom har det. Själv blir jag väldigt förvånad när jag läser på danska pressfotografers hemsida om hur, nu när dom inte vinner några priser inte har någon att inspireras av? Jag har skrivit det förut, Sverige har aldrig haft så många grymt duktiga fotografer som det finns nu, och det är inte pga av att vi i Sverige har vunnit tävlingar. Jag vet inte vad det kan vara, men jag är inte förvånad över att det finns så många svenska namn i tävlingsresultaten i år. Gubbarna som har suttit med sina vassa armbågar har börjat lämna redaktionerna och det är en hel ny generation som börjar kunna ta för sig, jag hoppas dom grymma kvinnorna som finns där ute med en kamera på axeln också kan rida på den här vågen. För foto är ingen genusfråga, det finns bara grymma fotografer och dom som är på väg att bli en grym fotograf, alla kan bli det! Det krävs bara ett lite jäklar anamma! Och tillslut en uppmaning till hemma redaktionerna i Stockholm, nu är det ju fan dags att börja skriva lite om dom svenska framgångarna i dom internationella tävlingarna, fast jag förstår er att ni väntar tills POYI är klar för kanske blir det fler vinster! Bilden, en kall dag på Kabul Zoo.