Det svåra valet

Innan jag åkte ner till Israel denna gången satt jag i telefon med min mamma, hon grät och har ställt mig frågan flera gånger -Va fan jag ska dit ner och göra? Idag fick jag frågan igen fast i ett mail och personen bakom frågan är lättare att svara än min mamma. När jag var nere i Beirut var det en hel del saker som hände som jag inte kunde skriva just då men som jag berättat för min familj efteråt. En kväll satt jag och min reporter nere på ett hotel och interjuvade några svenskar som var fast på en bröllopsresa. Efter ett tag dyker en vän upp till svenskarna, han hette Hassan och är en av dom finaste människor jag mött i mitt liv. Han hade samlat massa svenskar i en lägenhet och väntade på att evakueringen skulle börja. Men nu satt hans frus bästa vänner fast i bergen bakom flygplatsen. Det var en familj med 12 personer, tre vuxna och resten barn och ungdomar. Hassan själv vågade inte åka dit även fast han ville. Bomberna föll tätt under natten och det var sent och det var en 45 min körning. Efter en snabb förklaring var dom bodde sa jag att jag hämtar dom. Jag lånade Hassans jeep och sa till min taxi chaufför att han fick extra betalt om han hängde med och körde ner familjen. Efter några samtal med familjen var allt klart, dom skulle börja packa och vi skulle vara där inom en timme. Jag sa till min reporter att vänta på hotellet och att vi snart skulle vara tillbaka. Snabbt gick det och med avslagna lampor eftersom det var ljusdiciplin där vi körde. Vi blev tvugna att köra igenom södra förorterna i Beirut där bomberna föll tätt, på vissa ställen hade det precis fallit bomber och det rykte eller brann. Men vi kom fram och lycakdes lasta in alla väskor tillsammans med familjen som kom från Malmö. På vägen ner satt mormorn i framsätet bredvid mig och rabblade en bön under hela bilfärden ackompanjerad av dova smällar från bomberna som föll. Vi kom så småningom ner till hotellet och dagen efter föll bomberna i kvarteret där dom hade bott.