Välkommna!

Jag glömde ju helt och hållet berätta när vernissaget är. Ni är varmt välkommna på vernissage onsdag den 13 september kl: 17.00-20.00. Utställningen öppnar den 8 september men då kan jag tyvär inte vara där, ska till Frankrike nästa vecka på den stora fotofestivalen. Men den 13 sep kommer jag vara där och då hade det varit otroligt kul att sörpla vin och skaka tass med er.

Räcker inte till

När är man tillräcklig? Helst ska jag ju vara en bra son, bror, pojkvän, kompis och fotograf men just nu är jag inget känns det som. Dom senaste veckorna har det varit lite sömn och långa dagar. Det tog lite längre tid än jag tänkt att få ihop en tajt utställning men nu är den snart klar, det enda som är lite korvigt just nu är att budgeten är spräckt... Aftonbladet har varit fantastiska och gått in med 20 000 kr men hela utställningen landar på 33 000 kr. Så nu gäller det att trolla med knäna och hoppas att Nikon kan bidra med lite pistoler också. Lite då och då har det här kännts som en riktig idiot ideé men nu är det så nära målet så jag kan ju inte backa nu!

Tack!

Jag vet inte om jag skrivit det här någon gång men ni är fantastiska! Den här bloggen är inte stor men den har betytt vädigt mycket för mig. Främst när jag är ute på resa och har det tungt, då betyder era kommentarer mer än vad ni tror. Dom senaste dagarna har jag ringt och hattat runt för att försöka få till stånd en utställning. Och kulturhuset nappade så nu rullar det! Den 8 september öppnar den men vernissaget kommer vara veckan efter så då hoppas jag att ni kan komma och mingla och sörpla lite rödvin. Imorgon ska jag få hjälp att välja ut vilka bilder som ska printas och sen är det tok race att få klart allting. Det ända som just nu är går emot mig är min mage som inte är från denna värld just nu its REVOLUTION..... Fly (min flickvän) har försökt få mig att åka till sjukhuset men jag har inte haft tid och det är ju så tråkigt att sitta där uppe i flera timmar för att få reda på att det säkert går över. För drygt ett år sen kom jag hem med både malaria och dysenteri och blev runt slussad på tre sjukhus och hamnade på slutet på tropiska avdelningen på huddingesjukhus. Jag blev studerad som en utrotningshotat art som ingen hade sett på 100 år. Alla skulle klämma och känna men ingen hade nått vettigt att säga för att lugna mig. Men jag borde kanske åka dit imorgon?

Skiss bilden

Texten kommer från en gammal soul låt och både bilden och namnet är bara en skiss....

Hemma stress

Kom hem igår natt från Israel, Jordanien och Syrien. Trött men ingen lust eller tanke på att sova satt jag på planet hem och tänkte. Tankarna gick mest runt och runt. Hur kommer det sig att röda korset inte fått in mer än 25 000 kr till insamlingen för uppbygnaden av Libanon? Varför är det kulturella klimatet bara fokuserat på individen? På 60 och 70-talet var alla engagerade men dom enda som jag kan komma på som släppt en skiva ang kriget i Irak är Green Day, Bruce Springsten och nu Neil Young. Varför brys sig folk inte längre? Hur hade det sett ut om samma klimat som fanns då också fanns nu? Det här var några tankar som snurrade runt i huvudet när jag flög över Europa. Jag har aldrig vågat ha en egen utställning förut, jag har blivit tillfrågad men alltid tackat nej. -Om några år kanske när jag har ett brett material att jobba med, har jag sagt. Så nu ska jag testa en sak på dig (ja du som just nu sitter och läser). Jag har rest runt nu hela sommaren från det började i Gaza till Libanon Israel och Syrien. samt under året har jag varit i Irak. Så mitt nya projekt som jag redan har fått finansierat är en utställning om kriget som närmar oss med stormsteg. Göran Persson har samlat ihop 60 länder till en stor givar konferans den 31 aug-1 sep i Stockholm. Så tanken är att ha utställningen i samband med den. Hittils har jag följande samarbets partners, Nikon, Aftonbladet och Röda korset dit alla pengar som kommer in ska gå. Formen på utställningen ska sättas i helgen och på måndag ska det raggas utställnings lokal. Dom lokaler som jag hoppas på är antingen Moderna museet, Kultur huset eller National Museum. Ni har ju sett en del bilder och men inte alla så jag undrar vad ni tycker om hela ideen och på skiss affischen och skiss namnet? Skriv gärna kommentarer om ni har några förslag eller tankar.

Dagens bild

Flyglarmet har precis gått och på kibbutzen Saad står en reservist och hans hund och lyssnar var raketerna faller ner. Några är så när som några hundra meter från skyddsrummet där vi befinner oss. Om dom briserar på kibbutzen måste dom springa ut och kolla så inga är skadade.

Check in check out

Lite rörig dag med fredsdemostrationer och en pappa som fyller år. Hade hoppats kunna ge honom massa kramar idag men det får bli när jag kommer hem. Träffade familjen till en av dom kidnappade soldaterna idag också. Tungt möte med familjen som försöker hålla ihop nått som är så skört. När jag var i Gaza för några veckor sen träffade vi Gilad's familj och det var en helt annan sida som dom visade. Dom var emot kriget och skyllde kidnappningen på Israels regering. Ehud Goldwasser som blev kidnappad vid gränsen hans familj tyckte därimot att kriget var ett ont måste för att kunna leva i fred. Det kan inte vara lätt att komma tillbaks för Ehud som är en av förevändningarna till att kriget startade och så många har fått sätta livet till. Imorn bär det av till Tel-Aviv där vi måste ta ett flyg för att åka till Amman och sen ta bil över till Damascus. Det går visserligen att åka land vägen till Jordanien, men då får man en stämpel i passet som visar att man kommer från Israel. Och man kommer inte in i Syrien om det finns några som helst tecken på att man varit i Israel, så därför behöver vi en stämpel från flygplatsen så det ser ut som vi kommer direkt från Sverige. Lite komplicerat men så är det....

Dagens bild

Från ett skyddsrum i norra Israel, familjen har bott i skyddsrum i tre veckor.

Fortfarande lugnt

Ligger på sängen och kollar CNN och är utråkad, ont i höger skulderblad, hungrig och lite mer utråkad. Vi har stökat av dom flesta jobb som är kvar att göra och är kanske påväg över till Syrien. Under tiden tänkte jag dela med av resans hittils bästa kommentar som min kära reporter Wolfgang droppade. Vi har varit ute hela dagen och det har börjat bli mörkt, vi befinner alltså i ett krig! Vi kommer precis inkörande i Haifa och flylarmet går, kraftiga smällar hörs och jag säger till Wolgang att stanna bilen snabbt så vi kan ta skydd. Han kikar upp mot himmlen och frågar lite naivt om det inte är fyverkeri? Haifa har precis varit med om sin hittils största raket attack....

Byline

Om ni undrar hur vi ser ut...

Dagens bild

21 år är han och krigar för Israel, han kommer direkt ifrån fronten och har några timmar på sig att vila innan han ska tillbaka.

Lugnt

Under gårdagen körde vi längs nästan hela den libanesiska gränsen, med jämna mellanrum dök israeliskt artelleri upp. Soldaterna stod och hängde längs vägen och på baserna och verkade mest utråkade i värmen. Det går inte lika snabbt att ta sig in i Libanon som Israel först hade hoppats på. Enligt en soldat som precis kommit från fronten som vi pratade med bjuder Hezbolla på hårt motstånd. Vi kom iaf hem med ett hyfsat material som gick i dagens tidning. I förrgår kunde ni höra mig i tv4 nyhetsmorgon om hur läget ser ut just nu. Och på torsdag kan ni höra mig i Vår grundade mening i P1 kl 15.25. Just nu går flyglarmet igen och egentligen borde jag väl krypa ner i badkaret och ligga där i fosterställning. När man är ute på resa vill jag jobba inte sitta på ett hotel och vänta på att nått ska hända.

Dagens bild

På vägen hem igår gick flyglarmet och det hittils största raket angreppet mot Haifa ägde rum. Det rykte lite överallt och vi kör efter en brandbil som först har svårt att hitta var dom slagit ner. Tillslut hittar dom ett av husen i arabkvartern. En hel familj ligger under rasmassorna och alla jobbar febrilt med att försöka gräva fram dom. En för en bärs ut nästan oskadda och hela familijen överlever. Ett lite störra bildspel ligger idag ute på aftonbladets hemsida från dom sensate dagarnas jobb. På tre dagars jobb kommer tre bilder in i tidningen....

Det svåra valet

Innan jag åkte ner till Israel denna gången satt jag i telefon med min mamma, hon grät och har ställt mig frågan flera gånger -Va fan jag ska dit ner och göra? Idag fick jag frågan igen fast i ett mail och personen bakom frågan är lättare att svara än min mamma. När jag var nere i Beirut var det en hel del saker som hände som jag inte kunde skriva just då men som jag berättat för min familj efteråt. En kväll satt jag och min reporter nere på ett hotel och interjuvade några svenskar som var fast på en bröllopsresa. Efter ett tag dyker en vän upp till svenskarna, han hette Hassan och är en av dom finaste människor jag mött i mitt liv. Han hade samlat massa svenskar i en lägenhet och väntade på att evakueringen skulle börja. Men nu satt hans frus bästa vänner fast i bergen bakom flygplatsen. Det var en familj med 12 personer, tre vuxna och resten barn och ungdomar. Hassan själv vågade inte åka dit även fast han ville. Bomberna föll tätt under natten och det var sent och det var en 45 min körning. Efter en snabb förklaring var dom bodde sa jag att jag hämtar dom. Jag lånade Hassans jeep och sa till min taxi chaufför att han fick extra betalt om han hängde med och körde ner familjen. Efter några samtal med familjen var allt klart, dom skulle börja packa och vi skulle vara där inom en timme. Jag sa till min reporter att vänta på hotellet och att vi snart skulle vara tillbaka. Snabbt gick det och med avslagna lampor eftersom det var ljusdiciplin där vi körde. Vi blev tvugna att köra igenom södra förorterna i Beirut där bomberna föll tätt, på vissa ställen hade det precis fallit bomber och det rykte eller brann. Men vi kom fram och lycakdes lasta in alla väskor tillsammans med familjen som kom från Malmö. På vägen ner satt mormorn i framsätet bredvid mig och rabblade en bön under hela bilfärden ackompanjerad av dova smällar från bomberna som föll. Vi kom så småningom ner till hotellet och dagen efter föll bomberna i kvarteret där dom hade bott.

Dagens bild

Bilden är några veckor gammal när jag var i Gaza, en vän till den döde kysser honom ett sista farväl i pannan och gråter sen tyst ut sin sorg. Idag har vi åkt runt längs gränsen till Libanon där dom flesta raketerna slår ner, dom som bor kvar sover i skyddsrum eller tillbringar dagarna så nära som möjligt så dom snabbt kan ta sig ner när larmet går. Flera av dom som vi pratar med säger samma sak som dom palestinska familjerna i Gaza. Den enda vi vill just nu är att det ska bli fred, vi är så trötta på kriget och vill leva sida vid sida med varandra i FRED! Om folket tycker så här vilka grupper är det då som vil ha kriget kvar? För det finns alltid dom som tjänar på att kriget pågår.

Spökstäder

Vi har nu flyttat upp från Jerusalem till Haifa. Hittils har den här resan flytit på oroväckande smärtfritt. Inget sent baggage inga försvunna bilar. ( ta i trä). Vi steg upp tidigt för att fixa israeliska press id som man måste ha för att kunna jobba där militären befinner sig. När vi väl kom till Haifa som ligger i norra Israel slängde vi våra väskor på rummet och stack ut för att börja jobba. När vi var nere på polisstationen började plötsligt flyglarmet tjuta. Efter den första signalen har man ungefär 30 sekunder till en minut för att ta skydd. Vi begav oss efter ett tag iväg till platsen där den slog ner men på vägen dit går larmet igen, vi sladdar in vid väg grenen och slänger oss i diket. När vi ligger där och trycker i diket kör fem bilar förbi som inget hade hänt, vi väntade ett tag till och körde sen vidare. Vi körde upp på kibbutzen där raketen skulle slagit ner men var vi än kom vart det dött inte en människa så långt ögat kunde nå. Tillslut hittade vi några militärer i ett skyddsrum, när vi satt där nere började raketerna ramla in. På två timmar ramlade 160 raketer ner i områden runt omkring oss. Vissa bara några hundra meter från oss andra mil bort. Men dom som träffas är inte militären det är somvanligt dom civila som sprängs i bitar, man kan inte jämföra lidande. Även fast situationen är ofantligt mycket värre på andra sidan så lever även israelerna i ständig skräck.

Perversioner

Den senaste tiden har jag mest gått runt i min egen värld och inte orkat skriva nånting. Jag skulle egentligen varit ledig tills imorgon men blev idag ner skickad till mellanöstern igen. Jag landade för nån timme sen och något av det första jag gjorde när jag kom till Jerusalem var att gå till frisören. Jag hann nämligen inte raka mig innan jag reste. Jag tycker nämligen det är perverst sköt att få sitt hår tvättat och maserat. Om jag skulle ha pengar skulle jag nog ha en personlig hår tvättare som kom hem varje dag för att tvätta mitt hår. Nu sitter jag iaf här nyklippt på mitt hotel rum och ska snart ut och äta en tidg middag för inatt ska jag sova länge för imorgon börjar vi jobba. Min reporter den här resan heter Wolfgang Hansson och är en väldigt trevlig grabb i sina bästa år. Ska bli sjukt kul att jobba ihop!