Tidningen Vi från Kongo

Från tidningen Vi i julas. Läs gärna texterna om det går!

Myror i brallan

Eftersom jag behöver undanflykter just nu, sitter med en stor lämning som jag måste lämna idag! Men den kreativa lugnet har inte riktigt infunnit sig... Well i röran hittade jag en skön bild från landsbygden, så en snabb slarv kopia och ett blogg inlägg senare har jag nu lyckats fördriva ytterligare 5 min utan att jobba! För övrigt kan jag rekommendera en visit på Lars Darebergs blogg, för övrigt en väldigt bra blogg. Och idag har han länkat till en intressant diskussion som förs i Danmark just nu. Tänkte publicera en del råfiler och färdiga bilder på bloggen senare och höra vad ni tycker om vad som är ok och inte!

Afghanistan

Så kommer alla sidor utom faktarutorna från Fokus publicering av vårat Afghanistan jobb. 16 sidor blev det, snyggt ritat. Dom är duktiga grabbarna och tjejerna på Wallingatan. 

Böner

Bönutroparen i minareten mittemot mig har äntligen fått ett nytt högtalarsystem! Det låter nästan som musik och trots att han är en av dom sämsta bönutropare jag hört så kan jag nu nästan börja njuta av det. En tanke som jag lekt med i många år är att tjuv koppla högtalarsystemet i Stockholm, ja ni vet det som används första måndagen i varje månad. Det som sänder ut en ljudsignal om vi skulle bli bombade. Tanken hade varit koppla upp sig på nätet och lägga ut en härlig ljudslinga. Tänk er själva en härlig sommarkväll och man helt plötsligt hör "Minnie Ripperton's" härliga stämma sjunga "Loving you". Eller det kanske hade behövts mer än kulen vinter kväll när allt känns hopplöst och deppigt. Jag har iof också lekt med tanken att spela Super Marios ledmotiv. Här i en vuxen version  och här i orginal! Visst är det en rolig tanke! Vilken låt hade ni valt och varför?

Tänk om

Tänk om man kunde förflytta sig tillbaka till sin barndom ibland? Bara för en liten stund inte behöva bry sig om beslut och konsekvenser. Dagen har varit härligt sölig, en promenad med pablita och sedan sitta och läsa på terassen i behagliga 29°+. Har ni inte upptäckt Arto Paasilinna så kan jag varmt rekommendera honom och sen har ni en massa njutning framför er! Har precis läst ut "Milda makter" som handlar om en finsk tornkrans förare som hoppar in som vikarie för gud. Sjukt rolig, men det är ju alla böcker som jag läst av honom. Ikväll är det ytterligare en fest, (det har varit en fasligt festande den här veckan)  med tema Earth Hour! I indien var jord timmen redan kockan 09:30 imorse så den sov jag med släckta lampor mig igenom. Men desto roligare verkar det vara i Sverige där det släcks ner så det märks på flera håll. Mycket god idee, må jag säga!  Annars har vi en hel del, kända fotografer på besök, satt på The Imperial med några av gänget och drack öl i torsdag. bla den duktiga Jessica Dimmock. Men sen ska även Bruno Stevens vara  i stan, den killen har nog fotovärldens sämsta rykte om sig. Jag har inte hört en enda människa säga något gott om den karl. Själv har jag bara sprungit in i honom och har ingen aning om hur karl är. Nu ska det käkas innan strasset ska på! Bilden det är mamma jag och syster.

Dåliga tider

För fyra år sen tog jag flyget över till USA för att skriva kontrakt med WpN, dom första åren var sjukt roliga. En jäkla massa bra människor som satt på desken och slet och bollade ideer och ringde när det var uppdrag. För ett år sen var dom 21 fast anställda på desken och över en natt gick dom ner till 6 anställda. Själv trodde jag att WpN skulle överleva sommaren och konka i höst först. Men inatt fick jag det tråkiga beskedet att dom lägger ner all representation och uppdragsförsäljning. Ingen konkurs, kanske ett sätt att se om dom kan starta upp igen efter krisen lagt sig. Men tyvärr tror jag att dom nu går i graven. Undrar vilka agenturer och fotografer som finns kvar efter den här krisen som ter sig djupare och mörkare hela tiden.

Ny debatt

Börjar sakteligen få lite rät sida på saker och ting här i Delhi igen. Jobben har lyst med sin frånvaro den senaste veckan, men det ser ut som det ska börja rassla på igen snart. Pratade med WpN härom dagen som knappt har haft några uppdrag alls den senaste månaden och visst är det oroväckande. Lika oroväckande var det när jag pratade med Aftonbladet igår där jag hoppades på sommarvik, men det blev inget med det heller. Det får bli en hederlig semester och en massa inringningar och frilansande att hoppas på, inget att hänga läpp för. Skulle det knipa till i kassan så kan jag ju alltid ge mig in i rambranschen igen ;-). I Sverige har debatten om åretsbild äntligen rullat igång... Det är ju iaf ett säkert vår tecken! Många intressanta inlägg och en del skit också. Men debatten är viktig, faran är bara att man tar det allt för personligt när nån går till angrepp mot ens bilder, eller iaf vad man upplever som ett angrepp... Men det är fördelen med att ha en blogg, genom att visa hur man jobbar och skriva om det kan folk få mer förståelse för det. Sen kommer det alltid finnas folk som tycker illa om än, det sticker i ögonen hit och dit. Jag har fått äta mycket skit genom åren och när jag först fått höra det blir jag så klart ledsen. Men jag har alltid försökt vända det till min fördel, separerat skit från snacket, det finns alltid nått bra att hämta ur alla åsikter. Oavsett om dom gillar ens bilder eller hatar dom. Ett av problemen när ens bilder eller en själv hamnar i blåsväder är att man sällan är förberedd på det, och då hamnar lätt taggarna utåt. Då är det bästa att ta ett steg tillbaka och få en överblick och sen ge sig in i debatten i en lugnare ton. Varför skriver jag det här egentligen, det kanske mest verkar nonsens för er som läser, men när jag föreläst på skolor har det här varit en del av det jag tagit upp som jag tycker är viktigt att vara medveten om. Jag hoppas mest att det här inte ska lägga smolk i bägaren för både gamla och nya fotografer där ute. Låt debatten flöda och föra oss framåt, för ska man utvecklas måste man våga misslyckas och när man misslyckas så kommer man aldrig våga ställa sig upp och testa igen om folk står gottar sig i ens misslyckande och då kommer man aldrig att utvecklas. Låt oss istället inspireras och inte glömma att Sverige har en blomstrande fotograf era just nu. Jag skulle tro att det aldrig varit så många svenska fotografer som fått så många internationella priser på ett och samma år som i år vilket för den delen inte gör dom som inte fått priser sämre än dom som fått, smaken är ju trots allt delad....

En avslutning för idag är två sajter att inspireras av. Måhända att bilderna inte är i topp klass men det här länken har en så skön tanke bakom sig, hoppas bara att Nina och Paulinha sätter igång och lägger upp fler bilder! Den andre länken är en grymt bra inspiration hur man kan arbeta när man gör ljudbildspel. Mer om det i ett annat inlägg.

Rock on!

Min knarkhund

Nu under kvällen var jag och Pablita i hennes gamla kvarter, vi tog en lång promenad och jag brukar alltid släppa henne lös där. För några veckor sen upptäckte jag att det växte marijuana i vilt tillstånd där. När jag berättade det för mina indiska polare ryckte dom bara på axlarna och sa att det gör det över hela Indien. Men idag i parken iaf, Pablita strosar som vanligt omkring och jag går runt och filosoferar i parken. Hon gillar blommor så att hon går och sniffar på växter är ingen konstig syn, men den här gången såg jag att hon stod och tuggade marijuana! Inget bra tänkte jag och ryckte genast in, drog bort henne men efter en stund var hon tillbaka för att tugga i sig lite mer. Och efter en stund kommer resultatet, hulkningar och sen kräktes hon. Efter en stund var hon tillbaka och tugga i sig lite mer och sen en ny kräkning. Mycket märkligt beteende, kan det vara så att hon har blivit beroende? Nej skämt åsido, klart hon inte har, men no more drugs for that girl.

Yoggisar

Var ute i Lodhi garden igår och sprang med Pablita (hunden), efter ett tag började det skymma och vi fick nästan trängas i löpspåret. Det känns härligt när det är en sån blandning i motionsspåret. Super tjocka indiska kvinnor i saris, män i kurtas eller i turban svettas tillsammans med stillsamma yoga siluetter i solnedgången på gräsfälten. Här är inget konstigt. Önskar alltid att jag kunde ta med mig dom bästa delarna av exotismen hem till Sverige, men där hade det bara varit konstigt tyvärr. Själv har jag blivit helt frälst efter att nästan betat av hela Cesar Millan's bok "The dog whisperer". Cesar har tydligen ett eget tv program och är en hundtränare från Mexiko som bor i USA och har varit med på Ophera och annat snaskigt. Men hans teori om hundar och hur dom funkar är helt otroligt. Pablita lider av dåligt självförtroende, men med hans tekniker så går det bättre och bättre! För er som har hund, säger jag bara läs den! Det är iaf intressant för en färsking som jag, håller nu på att boka plats på karantänen och har insett att priserna gått upp, 36 000 kostar det att ha henne i tre månaders karantän!!!! Vansinne! Nästan hela EU har inget karantän tvång utan bara regel Sverige, visst fattar jag vitsen, men i min sits blir det ohållbart. Nog om det, på fredag kommer Fokus ut med mitt och Urbans Afghanistan reportage! Här kommer iaf ett provsmak från gränsen mot Pakistan.

Viva la revloution!

Värmen rör sig sakta genom rummet upp på terassen, efter fyra veckor ute på vägen har jag nu kommit tillbaka till vad som känns mer och mer som mitt hem. Har precis klämt flimen "Che" med Benicio del Toro och kan villigt erkänna att jag saknar revolutionen. För några veckor sen pratade jag med en kär vän som jag inte träffat på flera år. Han hjälpte mig i Ache i Indonesien när jag var inbäddad med gerillan i djungeln. Under dagarna när jag väntade på att det skulle bli ett tillfälle för mig att ta mig ut, lärde han mig att köra motorcykel. Vi hängde och hade det fint i ett då så förstört land. Nu kandiderar han till en topp politisk position i regeringen, jag hoppas vara där när han blir invald. Tyvärr fortsätter kriget rasa där, även fast det är i andra former och korruptionen är värre än någonsin. 

Hemma i Stockholm var det förutom en underbar värme och kärlek från familj och vänner nått som mötte mig, en väldigt mörk framtid inte bara för oss fotografer och reportrar. Det var inte direkt någon optimism som jag mötte upp på redaktionerna utan snarare vansinnes skratt utav hur jäkla illa det är ställt. Men som en vän så klokt sa, ja visserligen har företaget gått 5% back och det dras åt överallt men vi har ju fan en vinst på 4 miljarder. I dessa penga stinna tider vi lever i, så blir det absurdum när stora företag sparar in på allt när dom ändå går med miljard eller miljon vinster. Vad ska vi leva på? Fler och fler reklamfotografer går över till dokumentärt och fler dokumentär fotografer går över till reklam. Reklamarna som jag känner som byter sida, är trötta på att inte få befinna sig i verkligheten och reportagefotograferna som går över gör det för att det inte finns tillräckligt med pengar. Själv har jag alltid varit emot reklamfoto, har bara gjort ett enda coporate jobb om jag räknar rätt och det var för en riskkapital firma som ville ha ett julkort. Men min moral är inte högre än någons annan. Och jag har helt tänkt om, nja kanske inte helt och jag tycker fortfarande man ska försöka hålla sig ifrån dom jobben. Men jag har inte så mycket att säga efter det att jag blev erbjuden ett reklam jobb för ett oljebolag och tackade ja för den ringa summan av 50 000 för ett två dagars jobb. Tur i oturen föll det sig så att byrån gillade min stil på bilder men inte kunden så det blev inga oljepengar för min del, men jag sticker inte understolen med att jag hade tackat ja till jobbet. Hörde förresten att den gamle stjärnan Jens Assur ska börja plåta igen, strålande tycker jag. Men frågan är hur pass han kan stå sig i den stenhårda konkurrensen med det nya foto Sverige?

Stocktown!

Efter en kort stop-over i Moskva har jag nu åter landat i gamla svedala. En sak som jag dock undrar efter att ha flugit med ryssar (ni får ursäkta mina fördomar nu) är hur det kommer sig att ryssar alltid ska vara så ryska? Vad möter mig inte på Delhi's flygplats om inte en seg gammal ryss som ser ut som kriget själv i en gammal skinnväst utan nått under. Och när jag väl landar i Moskva och hoppar på transferbussen börjar alla hosta och låta som dom hade den svåraste tuberkulosen och kämpade för sina liv på ett vilohem. Nog 0m det, det är verkligen underbart att vara hemma igen i Sverige. På måndag bär det av mot Norge, till våran hytte och en meter snö och -20° och skidåkning! Nu ska jag snart njuta av en härlig semla! Puss

Natt flyget

Så var jag tillbaka i Delhi igen, har varit helt underbart att komma hem igen. Kabul den här gången var som ett svart hål, ingen framtidstro eller optimism alls. Flera av jobben var väldigt svår jobbade också och med pissväder och svåra förhållanden slet det på mig. Desto mysigare var det att komma hem och mötas av en hund som hoppade och skuttade när hon såg mig, hennes mormor har nu fått fyra valpar! Men Indien blev en kortis, nu sitter jag på flygplatsen och ska snart hoppa på ett plan som ska ta mig först till Moskva och sen hem till Stockholm! Ska bli väldigt härligt att komma på blixtbesök, tyvärr har jag missat hela årets bild, men ikväll avgjordes det. Och en efterlängtad vinnare blev det, Magnus Wennman blev årets fotograf! Stort grattis vännen! Har tyvärr inte kunnat se alla bilder än men det ska bli spännande! Nu måste jag skynda vidare till gaten.

Märkligt irreterande

Har dom senaste dagarna tänkt på en plats och en situation som jag varit med om, men jag kan inte bestämma mig om jag drömt det eller om jag faktiskt upplevt det. Sjukt irriterande!

En påminnelse till alla tävlings sugna!

Glöm inte bort att skicka in bidrag till MILK award, en riktigt saftig prispott väntar vinnaren i denna glada tävling. Kolla in och skicka in, det är ju gratis och det vore ju konstigt att inte se nån svenne i vinnarlistan! 

Två dagar kvar

Nästan allt sitter nu, men vi jobbar in i det sista med dom sista pusselbitarna. Härom dagen var vi hemma hos en familj och gjorde en intervju och tog lite bilder. Farfar i familjen hade jobbat varje dag i hela sitt liv och var urfattig, han berättade att efter hans fru dog så har han inte haft en hel lycklig dag i sitt liv. Så till er som sitter där hemma och klagar på skit saker, ryck upp er och njut av livet istället! Ta vara på livet, det kommer alltid vara orättvist, så ingen idee att snegla på grannen och tänka på hur bra dom har det. Själv blir jag väldigt förvånad när jag läser på danska pressfotografers hemsida om hur, nu när dom inte vinner några priser inte har någon att inspireras av? Jag har skrivit det förut, Sverige har aldrig haft så många grymt duktiga fotografer som det finns nu, och det är inte pga av att vi i Sverige har vunnit tävlingar. Jag vet inte vad det kan vara, men jag är inte förvånad över att det finns så många svenska namn i tävlingsresultaten i år. Gubbarna som har suttit med sina vassa armbågar har börjat lämna redaktionerna och det är en hel ny generation som börjar kunna ta för sig, jag hoppas dom grymma kvinnorna som finns där ute med en kamera på axeln också kan rida på den här vågen. För foto är ingen genusfråga, det finns bara grymma fotografer och dom som är på väg att bli en grym fotograf, alla kan bli det! Det krävs bara ett lite jäklar anamma! Och tillslut en uppmaning till hemma redaktionerna i Stockholm, nu är det ju fan dags att börja skriva lite om dom svenska framgångarna i dom internationella tävlingarna, fast jag förstår er att ni väntar tills POYI är klar för kanske blir det fler vinster! Bilden, en kall dag på Kabul Zoo.

Äntligen

Idag släppte en stor sten från mitt bröst, vi har nämligen haft det lite trögt här i några dagar. Men som sagt i dag släppte det, vi har kajkat runt på små grusvägar upp i bergen. Jag satt bak på flaket på en pickup och njöt av landskapet tillsammans med ett gäng sten-höga poliser. Sjukt trevliga chappar! Kameler och bergstoppar susade förbi oss när vi dunsade runt i en alldeles för hög fart för att vara nyttigt. Men ibland är det säkrare att köra för fort även fast vägen knappt skulle få kallas väg. Hela repet kommer i Fokus så då kan ni få reda på resten. Nu ska jag krascha i säng för jag är helt slut. Bilden, chapsen och jag. 

Fucking A!!!!

Först var det Lars Lindqvist sen Joel Marklund och nu Johan Bävman och Andreas Bardell!!!! Fyra stycken homies som kammar hem priser i POYI. En internationell tävling som avgörs i USA i dagarna. Eftersom både Johan och Lars redan vunnit priser i år (Worldpressphoto) så är det extra roligt att se både Joel och Andreas vinna priser. Andreas gjorde jag lumpen tillsammans med och vi delade rum i åtta månader under hårda förhållanden på VPN.... Jag har redan sett Andreas bilder när han valde ut dom, men för er som inte sett dom gå in här och kolla på ett väldigt fint rep om en cancer sjuk kvinna. Och jag kan säga att både Joel och Andreas har utvecklats nått enormt dom senaste åren. Sjukt roligt att känna så duktiga fotografer! Hatten av för er fyra. Jag ångrar lite att jag inte skickade in till POYI, hade varit kul att se hur länge mina bilder stannade kvar i utgallringen. Man kan nämligen se live på deras hemsida hur juryarbetet går till, så för er som har en bra uppkoppling och inte mycket för er, check it out! 

Sakta sakta

Det har gått trögt dom senaste dagarna, allting är som sirap och vi nådde väl kulmen idag när vi skulle ansöka om ett tillstånd. Först skulle vi ta med oss ett papper från vår tidning till pressofficern som sen skrev ut ett nytt papper för att ge till en annan desk som sen skrev ut ett nytt papper som skulle ges till en polischef som sen skulle skriva ut ett och skriva under och ges till en annan polischef på en annan plats och detta pappret ska vi sen ge till ett befäl som ska lyfta luren och säga att vi är godkända för att besöka område X. Kafka släng dig i väggen! Här är det så att vart man än ska in så blir man genomsökt, kroppsvisiterad, som det heter. En sak som inte är så snygg när man står i dom här säkerhetskontrollerna är att bli kittlig, vilket jag är från grunden, och häromdagen när vi skulle in på ett väl bevakat ställe, kved jag till. Vakten kollade konstigt på mig och vår fixare frågade vad som hände. Jag insåg då hur svårt det är att beskriva kittling för någon som inte är det. Han fattade nada och tyckte jag var väääääldigt märklig när jag beskrev det som att när någon klämmer till i sidan på mig så börjar jag skratta. Hur sjukt låter inte det egentligen? En ovana som jag måste träna bort. Tänk er själva, mitt ute i ingenstans massa vapen är riktade mot dig och när en stor allvarlig skäggig man börjar ta på dig så börjar du kvida och fnissa... Inte ok! Eller som Lisa skulle sagt Major un cool!

Ännu en kall dag

Först några sjukt roliga nyheter, igår släpptes World press photo sin vinnar lista och där fanns 4 polare med Johan Bävman, Lars Lindqvist, Carlos Cazalls och Veronique de Viguerie!!! Så grattis hela gänget,sjuuuuuukt roligt, jag är grymt stolt för eran skull! Jobbet snurrar på och igår kunde man läsa en liten kortis i Sydsvenskadagbladet, en etta tror jag till och med att det blev! Ikväll hade jag och Urban sett fram mot ett återbesök på hotellet vi både på för ett år sen, både Urban och jag har drömt om en maträtt som dom hade på menyn, chicken tahini. Tyvärr så hade den utgått ur menyn, och denna chicken tahini kommer nu växa sig större i våra minnen än den mest stjärnspeckade rätten i guide rouge. Ungefär samma sak som min Black pepper beef i Singapore om någon minns den, märkligt men blundar jag och känner efter så kommer jag fortfrande ihåg smakerna... Bilden en rysk lärare på kabuls universitet på väg hem.

Tjhoo!

Vaknar upp till ett snötäckt Kabul, flygen är inställda och staden sover på fredagar. Min förkylning är borta sen jag proppat i mig nån afghansk dunder medicin, vet inte riktigt om jag vill veta vad det innehåller men det funkade iaf. Tyvärr så står jobbet lite stilla idag, inte så mycket att göra när myndigheter är stängda. Dessutom när myndigheten där vi skulle söka tillstånd delvis är sprängd av veckans attentat. Nått som däremot är roligare är att min hemsida nu äntligen har blivit uppdaterad! Allt är inte klart men texterna till reportagen ligger där nu. Bildtexterna kommer om några dagar, sen försvann det några bilder och några porträtt ska fortfarande bort men gå in och kika vet ja! HÄR!

BTW 100 000

Just det glömde ju helt bort igår gick den hundratusonde personen in på den här bloggen... Det du det är inte illa! Än bättre är att det är samma man som (om jag inte misstar mig) är Mr 1000, 10000 och 50 000 personen som gått in på min sida. Får jag lov att presentera min Pappa!!!! Stor kram pappsen!

Biografen i Kabul

Idag har vi sprungit runt på universitetet, jobbet kan ni se i morgondagens Sydsvenskan! Men dagens roligaste händelse var ändå när jag tog med mig alla printar till biografen som jag fotograferat här i Kabul. Direktören satt i en bil utanför och det tog en liten stund innan han kände igen men men när han väl gjorde det, var det som att träffa en gammal kompis som man inte sett på länge. Inne på bion var det kramar på hela gänget innan vi satte oss ner för att titta på bilderna. Tyvärr hade jag inte bilder på alla vilket var en total miss från min sida, dom som var med på bilderna blev jätte glada men dom två andra var ganska ledsna men jag lovade att printa upp några bilder på dom också. Imorgon ska jag ringa upp direktören för ett hembesök. Biografen var annars sig lik och det var mysigt att komma in i den mörka salongen till dåliga högtalare som pumpade en indisk film. Maskinisten var tyvärr inte där, men det var hans son som lovade att hälsa så gott. Det blir helt klart fler besök på bion och även fler bilder.... 

Tillbaka i Kabul

Kallt, smutsigt och stökigt men helt underbart också. Det är skönt att landa i en stad som jag längtat efter. Det mesta är sig likt några nya byggnader men det är allt i en synlig väg. Dessvärre är det en mera spänd stad som möter oss. Redan på förmiddagen smäler det till och en liknande situation som i Bombay för några veckor sen uppstår. Tre officiella byggnader intogs av talibaner och gisslan hölls, vi kom dit när den sista talibanen precis skjutits ihjäl. Stökigt och blodigt på gatan. Bilder och text hamnar snart på Aftonbladet. Själv drog jag på mig en förkylning från första hotellet, minus grader och en kamin som dog mitt i natten. Inte ens min dunder sovsäck stod emot den vargavintern som råder här. Så nu ligger jag här i sängen och snörvlar och går igenom årets julklapp från mamma och pappa, en super läkarväska packad med allt och lite till. Det gäller bara att veta hur man ska använda allt....

Got damn it!

Efter mycket stress och resor fram och tillbaka på stan så bokade jag min resa till Afghanistan idag. Först hade ena stället inte en biljett som jag först blev lovad över telefon och sen efter lite påtryckningar hade dom en men till ett helt annat pris så jag blev tvungen att åka tillbaka till första stället.. Ja ni förstår, mitt i det hela så glömde jag mitt mastercard i en bankomat, som tur var fanns alla pengar kvar men kortet är spärrat och jag blir tvungen att fixa nytt. Som tur är bokade jag också en resa till Sverige i mars, ska hem på lite R&R, och ska faktiskt till våran hytte i Norge med mini familjen, Fly och Ebba dvs. Nu är det packning som gäller och snart knoppa för en tidig morgon, innan flyget går ska jag ta och lämna Pablita till några kompisar, köpa en bok inne i stan och ta en jäkligt bra bild som ska hålla som bärare i en feature/nyhtes/artikel... Vi hörs på andra sidan! Just det hann också hämta mina printar från biograf jobbet som jag lämnat in här. Ser helt ok ut faktiskt, visste ju inte vilken profil dom använde så bilderna blev lite mörka men folket på biografen hoppas jag blir glada ändå. 

Tsicken dag

Fixat visum till Afghanistan och nu ska jag snart iväg och printa ut biografen i kabul , så jag kan ta med och ge bilder till folket där. Hoppas ha en utställning på biografen när den är klar. Gårdagen på FCC (foreign correspondant club) var sjukt trevlig som vanligt. Men det började dock med att en relik från kolonialtiden hoppade på oss. Jag och Pablita och Per kommer in i trädgården på FCC. Efter en kort stund kommer en kärring fram och frågar om min hund precis kissade på gräsmattan. Jag sa vänligt nej, då drar hon igång att hennes barnbarn brukar kräla omkring här i gräset och så vidare. Jag sa att hon inte skulle kissa här. Då avslutar tanten med att det låter bra, håll koll på din hund så ska jag se till så inte mitt barnbarn sticker ut ögonen på din hund. Jag blev stum och kom inte på nått mer att säga, efteråt kom jag på en massa smarta grejer men vare sig då eller vid andra tillfällen kommer jag på nått träffande. Vi satt alla och skämtade om incidenten en stund vid bordet, när Allastair som är en reporter på Reuters berättade om när han under sin ungdom stod på barrikaden med en polare. Det var på universitet och Margaret Thatcher kom besök, han hatade henne och stod och skrek olika saker och demonstrerade. Helt plötsligt viker Thatcher av och går rakt emot honom, hon klättrar upp på barrikaden och frågar Allastair och hans kompis vad dom egentligen hade emot henne? Med världens kameror riktade mot dom fick dom inte fram ett pip. Hon vände på klacken och sa högt, se dom vet inte vad dom pratar om. Enda sen dess har han tänkt fram den smarta repliken efter den andra, men i ögonblicket frös han. Nu ska jag iväg och plåta.

Aha

Så fick jag lite inside info om vad som hänt i PGB. Enligt min polare så hade Corey Rich läst igenom reglerna och kommit på att hans bild nog inte funkade med dom regler som fanns i PGB. Dvs klona bort saker i bilden, killen hade klonat bort skidspåren i bilden och anmälde sig själv för det. Starkt gjort även fast han gjorde fel från första början, lite roligt är det ju att Lars bild faktiskt är bättre än den som var nominerad från början. 

Godmorgon världen!

Ser att Lars Dareberg blivit nominerad till PGB, stort grattis Lars! Grymt kul, och lite märkligt. Vem tar tillbaka sin bild och varför? Har killen blivit diskad eller insåg han att han skulle få förmånga priser så han ville vara schyst mot andra? Frågor som vi kanske aldrig får svar på, vem vet. Livet i Delhi bökar på, mycket jobb och fix och trix just nu. Var på väg hem till Sverige idag egentligen men ändrade planer med Afghanistan gör att den resan blir först av i mars. Då blir det två veckors semester med lite snö och mys. Alla hjärtans dag närmar sig och i Delhi börjar man ladda upp på olika sätt, läs här. Nu ut och fixa visum och sen plåta.

I'm on fire

Sitter på terassen med en whisky och en cigg och lyssnar på Bruce och tänker. Snusen tog slut för ett par veckor sen och det har gått bra, men ibland kommer suget och då får det bli en cigg istället. Jag har en polare Per på besök. En jäkligt duktig reporter som brukar jobba med Casper Hedberg runt om i världen, sjukt trevligt med lite besök. Hemma kan jag läsa att leker rånare och polis och håler på att skjuta ihjäl varandra. Här skjuter man ihjäl varandra oavsett om man är tjuv eller polis. Suget på att jobba börjar komma tillbaks och det känns som det blåser nya vindar. Nya krafttag och nya reportage. Om nån vecka åker jag till Afghanistan igen, ska bli kul att komma tillbaka till biografen, se vad som hänt och förhoppningsvis ha lite tid över för att ta några nya bilder där. Drömmen är att kunna följa med dom till Pakistan för att hämta film, ett väldigt riskabelt uppdrag för att kunna underhålla folket hemma i Kabul. Pablita mår bra och verkar trivas, igår hamnade vi i en kivig situation med 15 andra gatuhundar som inte gillade oss. Det slutade med att en motorcyklist åkte förbi och råkade köra på en hund och kanade med bågen och Pablita blev så rädd så hon skallade mig så snoken fortfarande ömar. Nu e det snart dags att sussa så over and out!

Saknar er

Just nu saknar jag Sverige, allting känns lite trögt just nu. Vill hem och åka snowboard pulsa i snön och drick varm choklad och äta varmkorv. I avsaknaden av Sverige klämde jag "Mitt liv som hund" imorse. Alltid lika bra, hur många gånger jag än kollar på den. Nu var det visserligen länge sen och därför extra bra. Men känslan av den svenska sommaren finns det inget som går upp emot. Nu är det iof på det viset att sommaren redan börjat komma hit och dom senaste dagarna varit T-shirt väder och en härlig vår, med knoppar som brister och allt det där. Som alla andra fotograf bloggare går det ju inte att missa att skriva några rader om the photo award. Sjukt kul är det att så många svenskar placerade sig och det fanns en del riktigt bra bilder där tycker jag allt. Stort Grattis! Riktigt kul att Daneil från getty också är nominerad, ska bli spännande att se vilka kulorna går till. Är grymt sugen på att åka hem till en utav festerna men får se vad plånboken och planeringen tillåter. 

Livet leker

Just leker livet, har på två dagar fått helt underbara besked. Det är lite kul eller sorgligt vet inte vad men på min status på facebook skrev jag efter det första beskedet att: Martin von Krogh is very happy! Det som var det märkliga var att så många hörde av sig och undrade varför jag plötsligt var så glad. Det var såklart väldigt rart av dom som hörde av sig och fråga vad som hänt. Sak samma, det handlade iaf inte om jobb eller tävlingar som flera verkar tro utan nått tusen gånger bättre, familjen. Nu ska jag sätta mig och fortsätta jobba med uppdatering av hemsidan, under tiden ligger Pablita bredvid mig som en liten boll.

Uppdatering

Insåg i höstas att min hemsida inte blivit uppdaterad på väääääldigt länge, så nu är det på g. Det sura är att jag inte kan göra det själv utan min grymt duktiga polare Petter som har ritat sidan gör sånt åt mig. men nu är det tydligen på g men en hel renovering, även fast det kanske tar ett tag. Men innan dess ska mycket skit bilder slängas och nya läggas till.

Dag tre

Det händer inte så mycket som jag kan berätta på jobb fronten så här kommer lite fler bilder från förra året. Vi börjar med en porträtt serie från Kongo och sen en singel bild, alla är fd barnsoldater, som bor på ett tillfälligt hem i väntan på att få åka hem på riktigt.

Lördag med hunden

Pablita sover efter en händelserik dag, vaccinering och tre promenader. Jobbet går just nu ut på att maila och läsa på inför kommande resa i februari. Så i väntan på nya bilder kommer nu ett av dom fyra reportagen. Vi börjar med mitt sportreportage, Buzkashi, en galen Afghanistansk häst sport som är en blandning mellan hästpolo och tjurrusning i Pampelona. Lagen ska rida med ett huvudlöst getkadaver runt en plan och den som klarar det och lägger det i mitten vinner. Det mesta är tillåtet.

En ny familjemedlem

Efter mycket research och nästan ett års umgänge flyttade igår Pablita in hos mig, första natten gick bra, även fast jag fick sova på golvet bredvid hennes sängkudde. Och vid 07:30, ställde hon sig vid dörren, en lång promenad till hennes gamla kvarter och sen hem igen. Nu ska vi till veterinären för en genomgång och vaccinering. Ha en riktigt skön lördag, lägger upp reportagen senare under dagen.

Lugnt i trafiken

Just nu toppar SVD med att "Det är lugnt i trafiken", har man det som sin topp bland nyheter så kan det inte hända så mycket eller så har man slutat bry sig vad som händer i världen. Jag lovade att lägga upp lite bilder från årets skörd innan jul och här kommer mina bidrag till årets bild, idag singlar imorgon reportage.

Grattis alla vänner!

Hemma igen efter någon dags skumpande på landet, gör ett jobb som är väldigt svår plåtat så jag sliter mitt hår just nu, men det ska väl lösa sig tillslut tror jag. I måndags tillkännagavs också nomineringarna för Årets bild, jag har varit nominerad dom senaste fyra åren och hade ju såklart hoppats på det i år också, men inte. Självklart så blev jag besviken att mitt namn inte stod där på listan, tankarna som for runt i mitt huvud var barnsliga och korkade för man vill ju så gärna hitta en anledning. Hade mitt bidrag verkligen kommit fram? Hade jag kanske blivit diskvalificerad av nån bild? Hade jag gjort nått fel? Men verkligheten är ju mer att smaken är olika och dom gillade inte mina bilder. Visst är jag lite ledsen, för skickar man in bilder till en tävling vill man ju vinna! Men smaken är ju olika och det finns grymt många duktiga fotografer där ute, flera av dom som jag var helt säker på skulle stå med på den listan. Några av dom bidragen som jag sett, som i mina ögon var briljanta reportage och bilder tillhörde fotograferna, Moa Karlberg, Lars Lindqvist, Joel Marklund och Daniel Månsson. Sen finns det såklart fler, något som däremot är väldigt roligt är alla duktiga vänner som är med på listan, ett stort grattis till er alla och jag håller extra hårt i tummarna för Andreas Bardell, Johan Bävman, David Magnusson, Robert Henriksson, Casper Hedberg, Magnus Laupa, Pontus Höök och Sanna Sjöswärd. Jag skulle gissa att årets fotograf blir Casper Hedberg, vilket fall stort grattis jag är avundsjuk!!!! ;-)

Några dagars Paus

Var hos veterinären idag och fick svar på mina frågor, så som det ser ut nu så blir jag med hund i slutet på veckan. Imorgon ska jag ut och flänga igen, ska ut på landsbygden för ett större jobb. Hörs om några dagar!

Måst kolla in den här filmen

Tillbaka i Delhi efter en snabb vistelse i Bombay, var nere för Sunday Telegraph för att göra en story om filmen "Slumdog millonere". Vi visade filmen för ett gänga gatubarn och skulle få deras reaktioner på den. Filmen var helt fantastisk, för er som kan få tag i den, kolla in den nu!! För er som inte kan få tag i den, säger jag bara se till att få tag i den! Jag hoppas den kommer ut i Sverige, men det borde den gör för den är ju trots allt Oscars nominerad. Imorgon ska jag till en veterinär för att kolla hur svårt det är att ta hem en hund till Sverige. Är det inte en alltför stor apparat så blir jag med hund senare i veckan, förra gången jag bodde här så tog jag hand om en gathund som bodde nedanför mig. Och när jag nu kom tillbaka så kände hon igen mig och jag har varit där och matat henne sen jag landade från Sverige. Men ska hon flytta in hos mig, så vill jag också veta att jag kan ta med mig henne hem också. Så vi får se hur det går....

Ångest

Det var en seg dag att vakna upp till, pokern gick ju inte så lysande som jag hade hoppats på. Men det var inte jag som förlorade mest pengar ändå, kl 03:30 stapplade jag in landade på sängen. Den som tog hem nästan hela potten var Reuters byrå chef Simon, en väldigt trevlig karl som tyvärr är på väg från Indien snart. När vi satt på FCC, Foreign Correspondant Club förra veckan fick jag höra lite roligt skvaller. Vi började nämligen prata om kommersiella job och vilka fotografer runt om i världen som gör vad. Dom flesta håller det ju ganska hemligt att dom gör sånna jobb och tydligen finns det väldigt många stora fotografer som dunkar in solnedgångar och annat snaskigt i arkiven under annat namn. Sen fick jag också höra att den stora Nachtwey tydligen brukar göra en hel del kommersiella jobb och även han ska ha några solnedgångar i arkivet. Den roligaste storyn var en ändå en legend som valsat runt ett tag och min polare visst inte riktigt om den var sann. Men tydligen ska nån chef på Getty ha velat visa upp att dom inte alls bara har krig och elände och velat göra en bok med happy moments. Tunga namn stod under bilderna på hundvalpar och glada barn. Boken var i princip skickad på tryck när fotograferna fick reda på vad som var på gång, det ska då ha blivit ett jäkla liv och alla fotograferna vägrade vara med i en sådan bok. Boken trycktes aldrig och om historien är sann eller inte har jag ingen aning om. Imorgon ska jag ner på ett gigg.... i Bombay kommer hem på kvällen igen.

Punjab

Dom senaste dagarna har jag levt lantliv, inget internet, inga moderniteter. När det blev mörkt satt vi runt elden och drack te och gick sen och la oss. Det fanns inte mycket att göra kan man säga men det var helt fantastiskt. Det tog ca åtta timmar att köra upp till Punjab, jag körde halva vägen och det går inte snabbt kan jag säga med alla kossor och ritchor som trängs på vägarna. Men väl uppe i Punjab, ja min polare Romana är därifrån, från en liten by utanför Lodihana.  Så bodde vi på hans bondgård, hans mamma bor kvar där och hade besök av sin syster som var 75 år eller nått. Som en stadsunge som jag är finns det mycket jag fascineras över. Att på kvällen hälla upp ny mjölkad mjölk i en skål, som man på morgonen plockar skum som man gör smör och ett annat som man får yoghurt av och ett tredje som man gör mjölk av. Grönsakerna är också från gården och citronerna hämtade vi från grannen, har du förresten luktat på en färsk citron? Det är den ljuvligaste doften som jag känt på länge. En söt-sur doft som träffar alla smaklökar och får det att vattnas i munnen. Vill man sen under dagen känna nått friskt så bryter man bara några eukalyptos blad från träden och gnuggar in i handen och ut kommer en fräsch lukt. Under en av dessa promenader längs kanalen så ropar min väns fru att vi ska skynda på lite. Det visar sig att längs den smala vägen är det nån som har hållit på med svart magi, Rup som hon heter förklarar att hon absolut inte tror på sånt men att det liksom är bäst ifall att liksom. Men lite skönt är det att vara tillbaka i Delhi, ikväll är det poker kväll med resten av grabb-journalist kåren. 

tada

Jo visst var dom fyra dom små sköldpaddorna, men när dom var ute och slogs så sa dom när dom hade slagit ner nån one down two to go take them ninja! Iaf sa mina kompisar att dom sa det... Pratade också med min käre mor igår som hade skckat ett mail där hon sa att hon nog tog i lite i min barndom. Det kanske blir som på min 18-årsdag när jag fick en radiostyrdbil som jag hade önskat mig varenda jul och nyår. Ack vilken värld vi lever i ;-) Jaag vet att dom flesta redan är klara med tävlingarna, men jag kan nu släppa stressen över, WPP, ÅB, PGB och Days of Japan. Bara två kvar! Fast imorn bär det av mot Punjab och hänga lite på landsbygden till på tisdag, ska bli skönt att få lite frisk luft. 

Two down, five to go, take them ninja!

Ett kärt gammalt citat från en turtles film, vilket påminner mig att jag inte fick se på turtles när jag var liten. Min mamma tyckte det var för våldsamt att tre sköldpaddor sprang runt och slogs. Det var mycket jag inte fick se när jag var liten, vilket är helt i sin ordning. Fast en del av det kan ju tyckas lite obegripligt så här i efterhand. Jag fick tex inte leka med Heeman (jag vet inte ens hur man stavar till det), jag fick bara ewokerna bland star wars gubbarna (för dom tyckte min mamma säkert såg söta ut). Jo med handen på hjärtat fick jag faktisk en Luke Skywalker figur, men absolut inga onda gubbar. Trots dessa trauman kan jag också med handen på hjärtat säga att jag har haft den bästa barndomen som man kan ha. Hur jag nu snubblade in på det här, jo jag är klar med två tävlingar och har två kvar. Årets bild och the photo award är klara så nu har jag bara World press photo, M.I.L.K, Days of Japan och POY kvar. I årets bild skickade jag in 13 st singel bilder och tre reportage och i Photo award skickade jag in 8 singlar och tre reportage. Det blev jäkligt svettigt för plånboken men så är det när man betalar allt själv. Tur är väl att resten av tävlingarna i princip är gratis. 

Nästan klar

Så var jag klar med första tävlingen, känns ju som en stor sten har fallit. Nu är det bara vänta och se och inte bli besviken. För som jag skrivit så har jag sett på så sjukt bra material i år från polare. Det är som Dareberg skriver på sin blogg, nog den roligaste perioden på året. Det är så sjukt kul att träffas kolla igenom varandras bilder och maila fram och tillbaka och lyssna på alla tyckare och ge råd. Vi har haft en sån kväll här i Delhi förra året och jag hoppas vi kommer kunna ha fler när det blir lite varmare. Några öl på terrassen och en projektor och massa bra bilder, det är väl egentligen det man behöver här i livet? Nja, jag börjar bli sjukt sugen på att åka ut och jobba snart men har en mastodont research som jag måste börja dra i innan jag kan åka iväg på några längre resor. Idag ska jag sitta med mitt sista jobba från Kongo, är lite sen med jobbet som ska in i Polistidningen men har inte haft en sekund över den senaste tiden. Så in i gruvan igen!

Hepp