Njutfull söndag

Lyxfrukost, morgontidning och tända ljus. Kan det bli bättre? Veckan har varit hektiskt och helgen lugn och skön. Idag publicerar SvD vårat jobb från Irak, kolla gärna in det här!

Om en stund ska jag ut och plåta i regnrusket och gå en vända med hunden.

Jobbe å jobbe

Spontan skaffade en kontorsplats idag, eller kanske inte direkt spontan jag har varit på jakt efter en plats att sitta på ett tag. Men idag, gick det inte längre, har försökt att jobba hela helgen och till viss del har jag också gjort det, men ryggen ömar och soffan lockar. Så min nya arbetsplats ligger på mariatorget och här sitter jag nu och svettas och försöker bli klar med min stora lämning till SvD. Så här kommer ett smakprov för er som är nyfikna på hur det ser ut. Resten kan ni se i helgen om ni köper tidningen!

Uppdaterat: Klicka på den för sen ser jäkligt risig ut direkt på bloggen.

Uppdaterat nr 2: Bilden ser ju skit ut på för många datorer så jag tog bort den.

Burlesque!

Min stickning, slarvkopierade men jag försov mig idag.

Äntlihen hemma!

I måndags skulle jag först ha tagit ett flyg från Bagdad och sen väntat i Istanbul i 20 timmar för att sen flyga vidare. Men en trevlig tjej vid transfer desken lyckades få till så jag hamnade på en kärra som lyfte direkt mot stockholm. Underbart skönt att bli mött av flickvän med hund på centralen. Jag såg ut som en sjörövare hon som en prinsessa.

Jobbet har rullat på bra, och nu tar det andra jobbet vid, gå igenom bilderna och kopiera upp dom som jag vill. I 99% av fallen underexponerar jag alla mina bilder, jag sätter inställningarna så matta som möjligt för att få ut mer information och för att det har blivit mitt arbetssätt. Så i kameran ser dom väldigt dassiga ut. En annan sak som också jag måste ta tag i när jag kommit hem är tomheten och rastlösheten efter en sån här resa. Visserligen var det inget jobbigt vi var med om, men jag känner mig ändå konstigt tom. All spänning att alltid försöka vara på alerten, att köra igenom Bagdad att sitta i bilkö och veta att när som helst kan det smälla. Det sliter och jag kommer hem och är trött. Men nu är det dags att börja jobba.

Sjunga på refrängen

Tittar ut genom fönstret och bilen tycks stå stilla, dom gula fälten sträcker sig till kanten av horisonten. Överallt är det sand, imorse steg vi upp vid fem tiden för att åka den långa vägen tillbaka mot Bagdad. Vägen var vacker, magisk på morgonen, bilen tycktes stå stilla men här och där stack det upp några palmer en saltsjö eller några beduiner som red förbi på sina kameler. I en dundrande fart glider vi förbi eden, ja platsen där edens lustgård ska ha funnits, och en bit bort babylons hängande trädgårdar. Öknen är vacker så vansinnigt vacker, det mest oväntade som dyker upp är ett gäng tävlingscyklister. Dom tränade raksträcka kan man ju tänka sig... Jag kan dock inte riktigt fatta att man ger sig ut i den hettan med en oändlig raksträcka framför sig. Om några timmar hoppar jag på en kärra till Istanbul, jag hoppas att jag får ett hotellrum inne i stan. Om inte så drar jag in till Istanbul i några timmar och njuter av Thomas Nilssons tips av staden! God natt!

Äntligen!!!

Så var det bara tre dagar kvar innan jag åter är hemma, jag längtar! Och igår satt det sista reportaget som en smäck, för er som inte jobbat i Irak dom senaste åren kan jag bara säga att det är så sjukt svårt. Saker tar tid och när man väl trodde att allt var klart och tillstånd var fixat så får man tre sekunder på sig att ta en bild och sen ska man ut. Därför är det en fröjd när familjen man är och fotograferar hos inte bryr sig att man knäpper på allt och alla. Jag hittade olika vinklar och satte mig gömd i ett hörn i trappan tex, väntade på att en intressant situation dök upp och pang, bytte vinkel och miljö och samma sak där. Och den yngsta dottern i familjen som var 21 hon var så vacker så man kunde dö. Ögonfransar som en kamel och lång, hade hon bott i vilket annat land så hade hon varit en supermodell. Ni får se henne i SvD, finns en stor risk att hon hamnar på ettan. En sak som är värre dock är att jag nyligen upptäckte att jag har 20 timmar stop over i Istanbul på vägen hem, så alla tips vad man kan hitta på i Istanbul tas tacksamt emot.

5 år

Snart börjar jag mitt femte år på den här bloggen, det är ett jäkla tag det. Inte undra att jag kan ibland tröttna och fundera om jag ska lägga ner skiten. Jag har tappat räkningen på hur många som hälsat på här, upptäckte att räknaren nollställt sig. Ibland är det synd att jag inte kan skriva allt jag är med om. Dels för vissa där hemma inte ska behöva veta och dels för att det är svårt att skriva om sånt. För hur intressant är det att tex få reda på att under den värsta tiden när jag var här, så sköt man inte bara folk här i den etniska rensningen. Utan man använde tex en borrmaskin, genom skallen eller genom ögonen. Om folk bara visste hur mycket vidriga handlingar och detaljer som aldrig kommer ut ur ett krig. Nu är det bara fyra dagar kvar innan hem resa och jag längtar.

Unket väntande

Fy fan vad jag börjar bli trött på att vänta, vi är hemma hos min reporters underbart rara släktingar så det går ingen nöd på oss. Snarare tvärtom, jag vaknar, stiger upp äter frukost lägger mig i soffan, kollar mail. Inser att jag inte fått några intressanta mail, mailar ihop om att jag ska få nått intressant tillbaks. Läser öppnar datorn igen, inga mail. Jobbar med lite bilder och väntar. Ja vad väntar vi på då? Jo först att våra pass ska komma tillbaka från Kirkuk där dom fått ett exit visa. När dom väl kommit kan vi röra oss nästan fritt i staden igen. Så under tiden tänker jag på så viktiga saker som tex Bidé. Ja ni vet en sån som stod på badrummen på 80-talen, funktionen var att en stråle skulle spruta horisontellt så man fick ren sin stjärt. Själv har jag aldrig förstått storheten i det hela, men jag är väldigt nyfiken på två saker, hur gick diskussionen innan familjer (på den tiden bidén var populär) skulle inhandla en sådan. Men det jag undrar mest var (eftersom jag antar att det fanns försäljare på kontoren som hade bidén som sitt område) vilka var försäljarens bästa säljknep? Nån som har erfarenhet och vill hjälpa mig i det hela?

Processen möter Godot

Tänk er en stad, någonstans ute i öknen. Värmen ligger som en filt över husen och luften står still. Två män, lite lätt slitna befinner sig någonstans där. Väntar och väntar på att nått ska hända som gör att dom kan ta ett steg till, hem eller bort, det vet dom inte. Paus; Helt plötsligt händer nått, två kvinnor kommer in, den ene äldre och den andre lite yngre. Dom förklarar att för att dom två männen ska kunna lämna stället dom befinner sig på så måste dom iväg. (bakgrund) För att ta sig till Irak behöver man ett visum, för att befinna sig i Irak behöver man ett upphålls visum. Detta ordnar man högst 10 dagar efter man har äntrat landet. Givetvis hade ödet sett till att dessa män befann sig uppe i norra delen av landet när dom fick sitt upphåls visum. Sen för att lämna landet så behöver man ett exit visum. Givetvis ändras lagarna som en labyrint som sluter sig bakom än. När vi nu möter dessa två män befinner dom sig i södra delen av landet, kvicksilvret i den lilla termometern vid det trasiga fönstret darrar vid sifran 48. Männen som nu ser än mer slitna ut, får förklart av kvinnorna som kom in att lagen har precis ändrat sig så för att kunna lämna landet så måste dom upp till kontoret i norr som utfärdade deras uppehållsvisum. Processen tar 5 minuter på plats men resan dit desto längre.

Som en boll kommer jag tillbaks till dig.

Vi sitter still, vi väntar och undertiden vi väntar blir vi gödda. Antingen sitter vi och planerar nya jobb jag och Urban eller så läser jag en bok (just nu Midnattsbarnen, ett måste för den som inte läst den) eller kollar en film, men oftast som det känns iaf. Så blir vi gödda, det är tur att än så länge betalar man bara för övervikten på en bagage och inte på ens extra kilo som man lagt på sig under resan när man ska hem. Det vore iof hemskt förnedrande att stå vid disken till in checkningen och få höra att man gått upp 5 kilo sen man lämnade Arlanda, blickar med avsmak kastade på dig från medresenärerna längre bak i kön. Men det kommer väl det också.

Ny dag nya äventyr

Så var det dags att lämna Bagdad, själv har jag inte riktigt vaknat än, sitter med en torr gammal bit bröd och lite te och försöker.

En sak som jag verkligen skulle velat gått på om jag var hemma nu är ett seminarium som min kära far ett finger med i spelen på. Pressfoto, igår, idag och imorgon! Heter tillställningen, sista anmälningsdagen är imorgon så anmäl er dit och passa också på och kolla in en annan föreläsning som jag kommer gå på den 22 oktober. Framtidsdiskussion på moderna museet med en massa mediemoguler, bildredaktörer som chefredaktörer. Vi ses där! Nu ska tändernas borstas och sen är det öken i ca 7 timmar!

Pepparkvarn?

När objektivet låter som en pepparkvarn när man ska fokusera så vet man 1. att man varit ute i några sandstormar. 2 det är dags för service. Fuck säger jag bara, min 24-70 har hängt sig fokusen ligger på 3 meter, vilket jag inte har speciellt nytta av. Så nu gäller det att mina fasta gluggar håller i sig. Det är iof inte så ofta jag använder zoomen men den är skön att alltid ha med sig. Kvar i väskan ligger en 24 mm, 28, mm och en 50 mm, alla lika underbara att jobba med.

Goooood morning Bagdad!

Igår var det pool häng hos New York Times, det snackades oroliga mammor och dundertabbar vi gjort i jobbet som nästan kostat livet och annan kuriosa. Nu bär det av mot den sista dagen i Bagdad för att imorgon ta bilen ner till Bashra! Under tiden för ni nöja er med en Baghdad by night bild. Ha en riktigt skön lördag!

Dagens bild

Ikväll var det shisha nere vid strandpromenaden. Imorgon är det förhoppningsvis sista dagen i Bagdad och turnen går vidare till nästa stad.