Alla ska sova för nu är det natt

Ligger i sängen och ska snart försöka sova igen, för en liten stund smattrade det till utanför hotellet, verkade vara några dova smällar och sen skottlossning. Vi har ju turen eller snarare lyxen att kunna åka härifrån men inte irakierna. För att kunna förstå flyktingar och krig måste man nog vara med om det. Det går inte att sitta hemma i ett tryggt land och bestämma hur andra ska leva när man själv kan åka vart man vill, när man vill och hur man vill. Skulle jag vilja kan jag bosätta mig i nästan vilket land som helst och börja jobba där. Det kan inte dom. Idag träffade vi en flykting familj som bott i Sverige, jag skäms för min första tanke som slog mig. Dom hade en helt ok lägenhet, med stor tv och det såg allmänt trevligt ut. I mitt trångsynta lilla huvud tänkte jag för mig själv att det här blir inget bra case. Tanken stannade i mitt huvud och försvann lika snabbt som den dykt upp när dom började berätta vad dom varit med om. Pappan sköts ihjäl för fem månader sen, resten kommer ni kunna läsa i SVD. Men vad är yta och pengar? Vad är prylar och vem vill egentligen lämna sitt land? Jag såg ytan, jag såg inte människorna bakom den. Men tanken spinner ändå vidare till folk hemma i Sverige, om jag kunde göra en sån fel bedömning, men hade sen tillfället att sitta ner och få det beskrivet. Se tårarna rinna, se hur det yngsta barnet inte orkade lyssna utan stormade upp på sitt rum för att han nyligen förlorat sin pappa. Hur ska folk då hemma förstå hur det är att vara flykting? Jag skäms.